100923
Kommer ni ihåg när man va i 13-15års åldern.
Och man gillade en kille. Och kompisen gillade killens kompis.
Och alla fyra träffades ihop. För man kunde ju inte träffas själva .
Men sen hamnade man ändå ensamma till slut. För att kompisarna gick hem eller nåt .
Hur man då satt jämte varann å inte visste riktigt va man skulle göra.
Hur killen till slut vågade ta armen om en, sådär oskönt mitt på ryggen. Som egentligen gjorde de hela mkt mer obekvämt. Men man lät den vara där ändå. För allt va ju så spännande .
Hur man tittade lite generat på varann å log.
Hur man såg att killens andra hand såå gärna ville komma å sätta sig på ens ben. Men inte riktigt vågade.
Och sen när man skulle säga hejdå, böjde killen sig fram å vred huvudet helt åt sidan (och då menar ja verkligen helt åt sidan. Typ öra mot axel) och gav en ett hångel . Som inte heller va särskilt bra för den delen .
Kommer ni ihåg hur glad man ändå va efter de. Hur ett lyckorus gick genom hela kroppen och man längtade så in i norden på att komma hem så man kunde ringa sin kompis och berätta va som hänt.
Exakt denna situationen fick ja bevittna på tbanen idag.
Kan inget annat än att le och längta lite tillbaka till tonåren :P
